av Konstantinopel gällde dock sedan århundraden tillbaka såsom Rysslands historiska och religiösa prerogativ.
Det må lämnas därhän, om det från rysk sida var klokt att utan direkt understöd, låt vara av blott några ryska kärntrupper, överlämna operationen mot Siebenbürgen åt Rumänien ensamt. Man överskattade därvid i varje fall den rumänska arméns prestationsförmåga och ledning samt utgick från den oriktiga åsikten, att centralmakternas krafter på ostfronten genom de ryska anfallen voro fullständigt bundna, ja till och med utmattade.
Dessa anfall nådde visserligen icke sitt mål i full utsträckning, men ställde oss alltjämt inför nya, icke ofarliga kriser. Läget blev tidtals så betänkligt, att vi måste befara, att värt försvar skulle kastas ned från Karpaterkammarna. Besittningen av dem var emellertid för oss en förutsättning för genomförandet av vår uppmarsch och våra första operationer mot den nye fienden. Även i Galizien måste vi med alla medel uppehålla ryssarna. Ett prisgivande av ytterligare område därstädes skulle för vårt läge i dess helhet varit av mindre militär betydelse, om icke de för oss så dyrbara, ja, för krigföringen oumbärliga oljefälten legat bakom vår galiziska ställning. Av denna anledning måste för offensiven mot Rumänien avsedda truppförband upprepade gånger svängas in mot de frontdelar, som råkat i gungning.
Även om de kritiska lägena alltjämt övervunnos och vårt fälttåg mot Rumänien fördes till ett lyckligt slut, så kan man dock icke påstå, att de ryska avlastningsanfallen fullständigt förfelade sitt mål. Det var sannerligen icke bundsförvanternas skuld, att Rumänien dukade under. Tvärt om gjorde ententen allt, vad den med hänsyn till läget och sina krafter kunde göra, och icke blott i omedelbar anslutning till den rumänska hären utan även indirekt genom Sarrails offensiv i Macedonien, de italienska anfallen vid Isonzo och slutligen genom fortsättandet av de engelsk-franska stormanfallen på västfronten.
