Såsom jag redan förut antytt, hade vi från början räknat med, att fienden i och med Rumäniens inträde i kriget av all kraft, med engelsk seghet och fransk elan, skulle fortsätta sina anfall mot vår västfront, och detta slog också in.
Såsom ledare inverkade vi obetydligt på dessa strider. Av brist på tillräckliga stridskrafter kunde vi icke tänka på en avlastningsoffensiv varken vid Verdun eller Somme, huru mycket en sådan än skulle hava motsvarat mina egna önskningar. Kort efter övertagandet av högsta krigsledningen såg jag mig på grund av det allmänna läget tvungen att utbedja mig Hans majestäts befallning om avbrytandet av vårt anfall mot Verdun. De där pågående striderna tärde som ett öppet sår på våra krafter. Man kunde även tydligt se, att företaget i alla avseenden hade blivit utsiktslöst, och dess fortsättande kostade oss vida större förluster, än vi voro i stånd att tillfoga fienden. Våra främsta ställningar lågo utsatta för omfattande flankerande eld från överlägset fientligt artilleri, och förbindelserna med stridslinjerna voro utomordentligt besvärliga. Slagfältet var ett verkligt helvete och hade rent av hos truppen vunnit rykte såsom ett sådant. Vid en granskande återblick nu tvekar jag icke att säga, att vi av rent militära skäl skulle gjort väl uti att förbättra stridsförhållandena framför Verdun, icke blott genom avbrytande av offensiven, utan även genom frivilligt uppgivande av större delen av den erövrade terrängen. På hösten 1916 trodde jag mig dock böra taga avstånd därifrån. På företaget hade en stor del av vår bästa stridskraft offrats, och hemorten hade ända dittills hållits i väntan på en slutlig ärofull utgång av anfallet. Blott alltför lätt kunde nu det intrycket framkallas, att alla offer hade bringats förgäves. Under en redan i sig själv så starkt spänd stämning i hemorten ville jag undvika detta.
Vår förhoppning, att motståndaren i och med avbrytandet av vår offensiv vid Verdun även i huvudsak skulle övergå till rent ställningskrig därstädes, uppfylldes icke.
