MIN STÄLLNING TILL POLITISKA FRÅGOR.
UTRIKESPOLITIK.
Studiet av vårt fäderneslands rika historiska förflutna har städse varit ett behov för mig. Dess stora söners levnadsteckningar hade för mig samma värde som uppbyggelseskrifter. I intet läge i livet, icke ens under krig, ville jag för min upplysning och inre lyftning undvara detta studium. Och dock skulle man haft full rättighet att i mig se en opolitisk natur. Mot ett verksamt deltagande i nutidspolitiken uppreste sig mina böjelser. Kanske voro mina anlag för politisk kritik härför för svaga, kanske också min soldatkänsla för starkt utvecklad. Den sistnämnda anledningen får väl då också tillskrivas min motvilja mot all diplomati. Denna motvilja må man kalla fördom eller brist på uppfattning; själva faktum skulle jag även då icke hava förnekat här, om jag icke under kriget så ofta och så högljutt hade måst giva uttryck åt den. Jag hade en känsla av, att den diplomatiska verksamheten ställer onaturliga fordringar på oss tyskar. Däri ligger väl en av huvudorsakerna till vår utrikespolitiska efterblivenhet. En dylik efterblivenhet måste göra sig så mycket starkare gällande, ju mera vi genom en mäktig utveckling av vår handel och industri samt genom utbredandet av våra andliga krafter utöver fäderneslandets gränser tycktes bliva ett världsfolk.
