en kort tid undertryckas, men icke mera skaffas ur världen. I själva verket var den redan i slutet av augusti allmänt bekant. Alltså stod jag vid övertagandet av högsta krigsledningen inför ett fullbordat faktum.
Kort tid därefter fordrade generalguvernören i Warschau, som officiellt icke var mig underställd, av vår riksregering utropandet av det polska konungariket såsom en sak, vilken icke längre kunde uppskjutas. Han ställde regeringen inför valet mellan svårigheter inom landet och den säkra utsikten till en förstärkning av våra stridskrafter genom polska trupper, som på våren 1917 genom frivillig inställelse skulle komma att uppgå till 5 utbildade fördelningar och genom införande av allmän värnplikt till en million man. Huru föga gynnsam tanke jag än trodde mig 1914 och 1915 hava vunnit beträffande den polska befolkningens deltagande i krig mot Ryssland, måste dock generalguvernören vara bättre underrättad. Han kände utvecklingen av de inre politiska förhållandena i det erövrade landet efter 1915 och var övertygad, att prästerskapet verksamt skulle understödja oss vid värvningen för striden.
Huru skulle jag då med vårt krigsläge kunnat stå till svars för ett avvisande av denna såsom säker betecknade hjälp? Men bestämde jag mig för den, så fick ingen tid gå förlorad, om vi vid början av striderna nästa vår skulle kunna insätta verkligt utbildade trupper i främsta linjen. Sedan finge ett segerrikt Tyskland efter freden reda ut den nu en gång upprullade polska frågan. Men till min överraskning stötte vi på motstånd hos riksledningen. Den trodde sig vid tiden i fråga hava funnit ledtrådar till en separatfred med Ryssland och ansåg det olämpligt att genom proklamerandet av ett oberoende Polen kompromettera de inledda stegen i tsarens ögon. De politiska och militära synpunkterna råkade alltså i konflikt.
Utgången av det hela blev slutligen, att förhoppningarna om en separatfred med Ryssland strandade, att manifestet i alla fall offentliggjordes de första dagarna av november