förhållanden på krigsledningen i stort sett syntes icke utesluten. Den turkiska regeringen kunde i denna riktning ställa fordringar, vilka vi av politiska skäl kanhända icke kunde undandraga oss. I detta avseende var Enver Paschas höga uppfattning om den gemensamma krigföringen och dennas avgörande synpunkter för oss av största värde. Även övriga turkiska maktägandes politiska uppfattning syntes tills vidare vara oss en borgen för, att de hittills inträffade turkiska förlusterna icke skulle alltför tungt belasta vårt krigskonto. Man försäkrade oss dessutom, att den osmanska regeringen i händelse av fredsunderhandlingars öppnande icke skulle fasthålla vid ordalydelsen i våra fördragsbestämmelser, utan nöja sig med erkännandet av en mer eller mindre formell överhöghet över stora delar av de förlorade områdena, så framt det kunde lyckas oss att finna en form för bibehållandet av den nuvarande regeringens prestige.
För så väl vår politik som vår krigsledning var det sålunda en ganska väsentlig uppgift att stödja den dåvarande osmanska riksledningen, ty det var ingen lätt sak att finna en ersättare, som var oss fullt och helt tillgiven, för vare sig Enver eller Talaat Pascha. Detta fick emellertid icke hindra oss att uppträda mot politiska strömningar inom Turkiet, vilka verkade störande på dem av landets militära uppgifter, som föllo inom ramen för det gemensamma kriget. Jag hänvisar härvid till mina ovan gjorda anmärkningar beträffande den panislamitiska rörelsen. Den hotade alltjämt att leda Turkiet, militärt sett, in i en falsk riktning. Efter Rysslands sammanstörtande sökte panislamismen sitt utbredningsfält i riktning mot Kaukasus. Ja, den riktade därutöver sina blickar mot de transkaspiska länderna och förlorade sig slutligen i Centralasiens ofantliga vidder i den fantastiska förhoppningen att även införliva alla därvarande kultur- och trosbröder med det osmanska riket.
Att vi icke kunde låna vårt militära understöd åt dylika
