orientaliska drömbilder, utan att vi tvärt om måste fordra en återgång från dessa vittsvävande planer till den nuvarande krigiska verklighetens fasta mark, var tydligt, men bemödandena voro ty värr icke framgångsrika.
Långt besvärligare än vårt inflytande på Turkiets
utrikespolitiska problem ställde sig naturligtvis vårt
inflytande på de inre förhållandena inom detta rike. Och dock
kunde vi icke fullständigt frigöra oss från att åtminstone
försöka steg i den riktningen. Icke blott de primitiva
ekonomiska förhållandena gåvo härtill anledning utan även
allmänt mänskliga känslor.
Den osmanska krigskraften, som än en gång levde upp, återuppflammandet av det gamla hjältemodet i denna kamp för tillvaron, kastade samtidigt sitt ljus över det turkiska herraväldets mörkaste sida: jag åsyftar dess tillvägagångssätt mot de armeniska folkdelarna i riket. Den armeniska frågan gömde i sig ett av de allra svåraste problemen för Turkiet. Den berörde så väl den panturkiska som den panislamitiska tankekretsen. Det sätt, varpå den från fanatiskt turkiskt håll försökte lösas, har sysselsatt hela världen under kriget. Man har velat sätta oss tyskar i förbindelse med de grymmaste tilldragelser, som utspelats inom hela det Osmanska riket och mot slutet av kriget även i det armeniska Transkaukasien. Jag anser mig därför förpliktigad att här beröra dem och har sannerligen ingen orsak att förbigå vår inverkan med tystnad. Vi hava icke tvekat att muntligt och skriftligt utöva ett hämmande inflytande på den vilda, tygellösa krigföring, som på grund av rashat och religionsförföljelse var i bruk uti Orienten. Väl hava vi från tongivande turkiska regeringsmyndigheter fått löftesrika yttranden, men vi voro icke i stånd att övervinna det passiva motstånd, som riktades mot denna vår inblandning. Sålunda förklarade man exempelvis från turkisk sida den armeniska frågan såsom en uteslutande inre angelägenhet och var synnerligen ömtålig, om den
