Händelserna 1918 och 1919 synas mig utgöra full bekräftelse på mina dåtida åsikter, vilka i alla avseenden delades av min förste generalkvartermästare.
INRE POLITIK.
Såsom aktiv soldat hade jag hållit mig fjärran från den inre dagspolitikens frågor. Även efter min övergång till privatlivet sysselsatte de mig endast i egenskap av tyst åskådare. Jag kunde icke förstå, att här och där fosterlandets väl skulle träda tillbaka för ofta ganska obetydliga partiintressen och kände mig i min politiska åskådning bäst till mods i skuggan av de träd, som voro rotade i den etisk-politiska jordmånen från vår store åldrige kejsares tidsålder. Denna tid med dess för mig underbara storhet hade jag helt och fullt gått upp uti och fasthöll vid dess tankar och riktlinjer. Upplevelserna under det nuvarande kriget voro icke ägnade att särskilt värma mina känslor för en ny tids förändringar. En kraftfull i sig själv sluten stat uti Bismarcks anda var den värld, där jag i mina tankar helst dvaldes. Disciplin och arbete inom fäderneslandet stodo för mig högre än kosmopolitiska fantasier. Icke heller erkände jag någon rättighet åt en medborgare, å vilken man icke lade en motsvarande skyldighet.
I krig tänkte jag endast på kriget. Hinder, som stodo i vägen för dess kraftiga förande, borde enligt min uppfattning om lägets allvar hänsynslöst undanröjas. Så gjorde våra fiender, och vi skulle kunna hava lärt av deras exempel. Ty värr hava vi icke gjort det, utan låtit oss dåras av en vrångbild av folklig rättvisa i stället för att sätta den egna statskänslan och den egna statskraften överallt annat i kampen för vår tillvaro.
Högsta krigsledningen måste under kriget syssla med vissa inrikes uppgifter, särskilt på det ekonomiska området. Vi sökte icke efter dessa uppgifter, de trängde sig på oss,
