som fallet var i det sista stora kriget, regementen upprepade gånger måste fullständigt uppsättas på nytt. Kvarblivna rester av den gamla andan genomströmmade på kort tid de nya delarna.
I mitt regemente, som utgått från 1. gardesregementet till fot, fann jag den goda, gamla Potsdamerskolan och den anda, som motsvarade den dåvarande preussiska härens bästa traditioner. Den tidens preussiska officerskår var icke välsignad med gods och guld, och det var bra. Dess rikedom bestod i dess förnöjsamhet. Medvetandet att stå i ett särskilt personligt förhållande till sin konung — vasalltroheten, som en tysk historiker uttryckt sig — genomträngde officerarnas liv och höll dem skadeslösa för många materiella umbäranden. Denna ideella uppfattning var av oskattbar fördel för armén. Ordet »ich dien» (jag tjänar) fick därigenom en alldeles särskild klang.
Flerfaldiga gånger har det påståtts, att en dylik uppfattning skulle hava föranlett en avskildhet från officerarnas sida gent emot övriga klasser. Jag har aldrig funnit denna ensidighet större inom officersståndet än inom varje annan klass, som håller på sitt värde, och därför trives bäst bland sina jämlikar. En i sina grunddrag väl träffad bild av den dåvarande andan inom den preussiska officerskåren återfinnes uti en avhandling om krigsministern von Roon. Där kallas den tidens officerskår ett aristokratiskt stånd, fast och kraftigt sammanslutet, men alldeles icke pedantiskt eller avskilt från allmänna livet och ävenledes ingalunda utan en inblandning av liberalare element, sakkunnigt kritiska, men även sakkunnigt begåvade. Gent emot hela mänsklighetens gamla ideal har i densamma rests ett nytt i den strama yrkesutbildningen. Sina ivrigaste förkämpar har den funnit uti sönerna ur Preussens gamla monarkiskt-konservativa lager. Den har burits av en stark känsla för den statliga makten, av ett fredricianskt drag, vilket Preussen längtade efter att i sin här få visa världen.
Då jag inställde mig vid regementet i dess dåvarande
