från den rent numerära överlägsenhetens ståndpunkt syntes faran större på ostfronten. Man måste antaga, att det under vintern 1916—17, lika väl som under de föregående åren, skulle lyckas ryssarna att ersätta sina förluster och med framgång göra sin armé anfallsduglig. Inga underrättelser trängde fram till oss, av vilka skulle kunna slutas till några särskilt i ögonen fallande upplösningsföreteelser inom den ryska hären. Erfarenheten hade för övrigt lärt mig att upptaga liknande underrättelser, när och från vem de än månde komma, med största försiktighet.
Gent emot denna styrka hos ryssarna kunde vi icke utan bekymmer betrakta förhållandena inom den österrikisk-ungerska hären. Underrättelser, som kommo oss till handa, hade svårt att riktigt få oss att tro, att den lyckliga utgången av det rumänska fälttåget och det jämförelsevis gynnsamma, om ock alltjämt spända läget vid den italienska fronten hade utövat ett tillräckligt upplyftande och stärkande inflytande på de österrikisk-ungerska truppernas moraliska halt. Vidare måste vi räkna med, att ryssarnas anfall åter skulle kunna förorsaka sammanbrott i de österrikiska linjerna. Således kunde det ej bliva tal om att borttaga det direkta tyska understödet från de österrikiska fronterna, tvärt om måste vi hålla oss beredda att i händelse av nödfall med ytterligare krafter uppträda hjälpande vid vår allierades fronter.
Huru förhållandena skulle gestalta sig vid den macedoniska fronten var likaledes osäkert. Där hade ett tyskt armégruppkvarter under loppet av de sista striderna övertagit befälet över de högra och mellersta bulgariska arméerna, d. v. s. i stort sett fronten från Ochrida till och med Doiran-sjön, och för övrigt voro även andra tyska befälhavare från 1915 och 1916 års strider verksamma på denna front. Tyska officerare voro vidare sysselsatta med att till bulgariska armén förmedla de rika krigserfarenheterna från alla våra fronter. Resultatet av detta arbete kunde emellertid visa sig först vid ett återuppflammande av striderna.
