fienden, men varur vi när som helst voro i stånd att skrida till anfall mot fientliga svaga punkter. Historiska jämförelser ur föregående krig kunna på grund av de oerhört mycket större förhållandena icke dragas.
I samband med ovanstående redogörelse måste jag
omnämna två planer, med vilka vi fingo anledning att
sysselsätta oss under vintern 1916—17. De rörde förslag till
en offensiv så väl i Italien som även i Macedonien.
Påstötningar i förstnämnda riktning utgick redan vintern 1916—17
från generalöverste von Conrad. Av en stor framgång mot
Italien lovade han sig en vittgående inverkan på hela vårt
krigiska och politiska läge. Till denna uppfattning kunde
jag icke ansluta mig. Som jag redan förut anfört,
representerade jag alltjämt åsikten, att Italien allt för mycket
stode under Englands ekonomiska och därmed även politiska
tryck, för att detta land ens genom ett stort nederlag skulle
kunna tvingas till en separatfred. Generalöverste von Conrad
tänkte väl i första hand på den gynnsamma återverkan, som
ett segerrikt fälttåg mot Italien skulle hava på stämningen
i de österrikisk-ungerska länderna. Han hoppades på den
stora militära lättnad för Österrike-Ungern, som måste
inträda efter en sådan framgång. Från hans sida kunde jag
finna dessa synpunkter befogade. Generalöverste von
Conrad trodde sig emellertid icke utan starkt tyskt understöd
— det rörde sig om ungefär tolv tyska fördelningar — ännu
en gång kunna från Sydtyrolen igångsätta en offensiv mot
italienarna. I motsats härtill ansåg jag mig icke kunna
taga på mitt ansvar att fastlåsa så mycket tyska trupper
under oöverskådlig tid i ett företag, som enligt min
uppfattning låg för långt bort från våra allra viktigaste och
farligaste fronter i öster och väster.
På samma sätt förhöll det sig med frågan om ett anfall mot ententetrupperna i Macedonien. Bulgarien hade en viss klockarkärlek för denna plan, och från deras synpunkt sett fullt berättigat. En avgörande framgång å vår sida skulle
