Den här sidan har korrekturlästs
213

fienden, men varur vi när som helst voro i stånd att skrida till anfall mot fientliga svaga punkter. Historiska jämförelser ur föregående krig kunna på grund av de oerhört mycket större förhållandena icke dragas.


I samband med ovanstående redogörelse måste jag omnämna två planer, med vilka vi fingo anledning att sysselsätta oss under vintern 1916—17. De rörde förslag till en offensiv så väl i Italien som även i Macedonien. Påstötningar i förstnämnda riktning utgick redan vintern 1916—17 från generalöverste von Conrad. Av en stor framgång mot Italien lovade han sig en vittgående inverkan på hela vårt krigiska och politiska läge. Till denna uppfattning kunde jag icke ansluta mig. Som jag redan förut anfört, representerade jag alltjämt åsikten, att Italien allt för mycket stode under Englands ekonomiska och därmed även politiska tryck, för att detta land ens genom ett stort nederlag skulle kunna tvingas till en separatfred. Generalöverste von Conrad tänkte väl i första hand på den gynnsamma återverkan, som ett segerrikt fälttåg mot Italien skulle hava på stämningen i de österrikisk-ungerska länderna. Han hoppades på den stora militära lättnad för Österrike-Ungern, som måste inträda efter en sådan framgång. Från hans sida kunde jag finna dessa synpunkter befogade. Generalöverste von Conrad trodde sig emellertid icke utan starkt tyskt understöd — det rörde sig om ungefär tolv tyska fördelningar — ännu en gång kunna från Sydtyrolen igångsätta en offensiv mot italienarna. I motsats härtill ansåg jag mig icke kunna taga på mitt ansvar att fastlåsa så mycket tyska trupper under oöverskådlig tid i ett företag, som enligt min uppfattning låg för långt bort från våra allra viktigaste och farligaste fronter i öster och väster.

På samma sätt förhöll det sig med frågan om ett anfall mot ententetrupperna i Macedonien. Bulgarien hade en viss klockarkärlek för denna plan, och från deras synpunkt sett fullt berättigat. En avgörande framgång å vår sida skulle