kunna hava tvingat ententen att utrymma detta land. Därigenom skulle Bulgarien militärt och politiskt vunnit nära nog fullständig lättnad. Företaget skulle även motsvarat landets och dess regerings livligaste önskningar, ty från bulgarisk sida kastade man alltjämt begärliga blickar mot den mycket omstridda vackra hamnen vid Saloniki. Den sista synpunkten inverkade emellertid icke på mig. Icke heller skulle, enligt min åsikt, Bulgariens militära avlastande då för tiden varit till någon nytta för vårt allmänna läge. Hade vi tvingat ententekrafterna till avtåg ur Macedonien, skulle vi fått dem på halsen vid vår västfront. Huruvida vi däremot skulle kunna insätta de därigenom frigjorda bulgariska trupperna någonstädes utom Balkan, föreföll mig minst sagt tvivelaktigt. Redan under det rumänska fälttåget norr om Donau hade ju användningen av bulgariska fördelningar utom den mest direkta bulgariska intressesfären lett till icke särskilt glädjande slitningar med dessa förband. Enligt min mening gjorde alltså de bulgariska stridskrafterna största nyttan inom ramen för vår krigföring i stort sett, om vi sysselsatte dem med fasthållandet av ententetrupperna i Macedonien. Detta uteslöt naturligtvis icke, att jag när som helst med glädje skulle hälsat ett självständigt anfall av bulgarerna i Macedonien. Men målet för ett dylikt hade väl måst sättas betydligt mera begränsat än ett utdrivande av ententen ur Balkan och erövringen av Saloniki. Bulgarien trodde sig emellertid icke utan mycket avsevärd tysk hjälp, allra minst sex fördelningar, kunna igångsätta någon som helst anfallsoperation och detta sannolikt med rätta.
Vid samma tid, som frågan om en offensiv i Macedonien var före hos oss, sålunda på vintern 1916—17, ljödo visserligen underrättelserna om utvecklingen av de politiska förhållandena i Grekland såsom förföriska locktoner. Men för dylika sirensånger var jag fullständigt känslolös. Jag tvivlade på, att hellenernas folk med någon större hänförelse längtade efter en strid, i all synnerhet
