efter en, skuldra vid skuldra med bulgarerna. På det hela taget skulle det gällt samma mål som 1913, och de båda segerrika kompanjonerna skulle efter den gemensamma framgången icke heller denna gång poetiskt fallit i varandras armar utan prosaiskt flugit varandra i håret.
Av mina ovanstående redogörelser torde med all tydlighet framgå, att belastningen av de tyska stridskrafterna på grund av det allmänna läget var så hög, att vi icke utan vidare, annat än till följd av det mest oavvisliga krigiska och politiska nödtvång, ytterligare vågade öka detsamma. Icke ens utmärkta planer, som erbjödo goda utsikter till stora krigiska framgångar, kunde draga oss bort från vår närmaste viktigaste krigsuppgift. Denna bestod i strid på ost- och västfronterna och därtill på båda fronterna mot en förkrossande övermakt.
Om jag i dag, på grund av de sedermera inträffade följderna av min avvisande hållning gent emot operationer i Italien och Macedonien år 1917, ännu en gång skulle förelägga mig frågan, huruvida jag borde och vågat besluta annorlunda, måste jag även nu besvara denna fråga nekande. Jag tror mig kunna säga, att händelsernas förlopp i Mellaneuropa efteråt har bevisat, att vårt tillvägagångssätt var det riktiga. Vi kunde och fingo icke äventyra ett sammanstörtande av vår väst- eller ostfront för att skörda billiga lagrar på det övre italienska låglandet eller vid Wardar.
Turkiet behövde icke från vår sida förses med särskilda anvisningar för 1917. Det hade att försvara sina landbesittningar och hålla de mot dessa stående krafterna från livet på sig. Lyckades det i båda fallen, fyllde det fullständigt sin uppgift inom ramen för kriget i stort sett.
För att hålla de härför erforderliga trupperna stridsdugliga hade vi redan på hösten 1916 uppmanat den osmanska högsta krigsledningen att draga tillbaka huvudstyrkan av sina båda kaukasiska arméer från det utsugna och avfolkade armeniska höglandet för att därigenom
