Den här sidan har korrekturlästs
217

så dock så småningom! Kanske besluta sig dessa makar och fäder att sträcka vapen, ty eljest hotas i hemorten hustru och barn av döden — civilisationens död. Så tänka människorna och kunna dock samtidigt bedja!

»Fienden överöser oss med amerikanska granater, varför sänka vi icke hans transportfartyg? Hava vi då icke medel härtill? Rättsfrågor? Var och när tänker fienden på rätten?» Så fråga soldaterna på våra fronter.

Hemorten och hären hava vänt sig med sådana och liknande uttalanden till sina chefer, icke först efter den 29. augusti 1916 utan långt tidigare. Viljan att i hela dess skärpa använda U-båtskriget för att förkorta hemortens lidande och skaffa hären lättnad i dess oerhörda strid förefanns redan innan jag övertog högsta krigsledningen. I denna obarmhärtiga kamp mot vår värnlösa hemort gäller blott öga för öga, tand för tand. Allt annat verkar hjärtlöshet mot eget blod.

Men om vi också hade vapnet och viljan, att använda det, så fingo vi dock icke släppa ur sikte följderna, som kunde uppkomma genom det hänsynslösa användandet av detta förintande stridsmedel. Även om man nekade att visa någon hänsyn mot den hårdhjärtade fienden, så finnes dock hänsynen för hittills neutrala, sjöfarande nationer. Hemorten får icke genom vapnets användande bringas i större faror och bekymmer än de, från vilka man vill befria den. Man tvekar alltså att fatta beslut, en förklarlig tvekan, vartill även mänskliga känslor bidraga.

Sådant finner jag läget vid min ankomst till stora högkvarteret. Hopkopplad med de svåra kriserna till lands en svår betydelsefull fråga till sjöss. Vid första påseendet tycktes avgörandet i densamma ligga hos riksledningen och amiralstaben, men högsta krigsledningen beröres dock starkt därav. Det är ju klart, att vi av allmänna militära skäl önska U-båtskrigets igångsättande. De fördelar för vår lantkrigföring, vi härigenom kunna vinna, äro påtagliga. Redan det att tillverkningen av krigsförnödenheter eller