»Den vackraste manöver, jag någonsin sett utföras på jorden, är gubben Blüchers, som efter att hava kastats till marken och råkat under hästhovarna, reste sig ur dammet, stormade löst på sina besegrade soldater, hejdade deras flykt och förde dem från nederlaget vid Ligny till triumfen vid Waterloo.»
Jag vill icke avsluta detta kapitel utan att uttala mina tvivel gent emot påståendet, att med Amerikas inträde i våra motståndares led vår sak avgjort skulle varit förlorad. Låt oss först avvakta inblicken i de kriser, uti vilka vi genom vårt U-båtskrig och genom våra från och med våren 1917 tidtals stora framgångar till lands försatte våra motståndare. Då skola vi kanhända få erfara, att vi mången gång voro nära att rycka åt oss segerkransen, och vi skola kanhända även lära känna, att andra än militära orsaker berövade oss ett framgångsrikt eller åtminstone drägligt slut på kriget.
KREUZNACH.
Efter det rumänska fälttågets framgångsrika avslutande och den därigenom inträdande avspänningen uti läget på ostfronten rnåste tyngdpunkten i vår kommande verksamhet sökas på västfronten. I varje fall hade man under det följande krigsåret att där vänta ett tidigare upptagande av striderna. Vi ville vara nära skådeplatsen för dessa slag. Från ett vid västfronten beläget högkvarter var möjligheten att träda i omedelbar personlig beröring med armégrupp- och armékvarter lättare och mindre tidsödande. Därtill kom, att kejsar Karl å ena sidan önskade vara i närheten av sitt lands politiska myndigheter och å den andra icke ville avstå från den omedelbara personliga förbindelsen med sin generalstab. Det österrikisk-ungerska högkvarteret flyttade därför under de första månaderna 1917 över till Baden vid Wien. Därmed bortföll för Hans majestät vår
