kejsare och för högsta krigsledningen varje anledning att fortfarande kvarstanna i Pless. Vi förlade i februari högkvarteret till Kreuznach.
Vid avskedet från Pless var det för mig ett särskilt behov att tacka den därvarande fursten och hans ämbetsmän för den stora gästvänskap, som bevisats oss så väl vid inkvarteringen av alla våra befälsmyndigheter som i privatlivet. Själv hade jag dessutom att med tacksamhet tänka på mången härlig jaktfärd under undantagsvis tjänstfria aftnar så väl inom Pless- som inom det bredvidliggande Neudeckreviret.
Till den trakt, dit vi nu kommo, knöto sig för mig minnena från min tidigare verksamhet såsom stabschef i Rhenprovinsen. Även staden Kreuznach hade jag på den tiden lärt känna. Dess invånare tävlade nu i rörande bevis på sin vänlighet. Denna yttrade sig bland annat däruti, att vårt hem och vår gemensamma matsal dagligen av unga damer smyckades med friska blommor. Jag upptog allt detta såsom hyllningsbevis åt hären i dess helhet, till vars äldsta representanter jag hörde.
Strax efter vår förflyttning från Pless lämnade general von Conrad Österrike-Ungerns krigsledning för att övertaga högsta befälet över Sydtyrolens front. Anledningen till hans avgång känner jag icke. Jag ansåg den vara att söka på det personliga området, då sakliga skäl enligt min uppfattning icke förelågo. Jag bevarar honom i trofast kamratligt minne. Hans efterträdare blev general von Arz. Ett praktiskt huvud med sunda åsikter, en förträfflig soldat, alltså i likhet med sin företrädare en värdefull stridskamrat! Han gick rakt på sak och föraktade skenet. Jag tror, att motviljan mot att syssla med politiska frågor var gemensam för oss båda. Vad som kunde uppnås inom Donaumonarkien under de av mig tidigare berörda svåra förhållandena, har general von Arz, enligt mitt förmenande, åstadkommit med beundransvärd energi. Han har icke hyst något tvivel om svårigheterna i sin uppgift. Det är därför
