sinnelag-, utan därför att det icke sönderfaller i så många självständiga huvuden som systervapnet. Ententens agitatorers och officerares inflytande gör sig ännu icke genomgående gällande uti de ryska batterierna. Den ryske infanteristen svär visserligen över att den för honom så välkomna vapenvilan störes, pryglar väl här och där upp sin artilleristiske broder och gläder sig, om våra granater krevera i hans kanonplatser, men det här ovan skildrade tillståndet förblir oförändrat i månader.
Den ryska krigströttheten är mest utpräglad på norra flygeln. Därifrån avtager den söderut. Rumänerna äro uppenbarligen oberörda av densamma. Från och med maj visar det sig även i norr, att ledningen låter tagit tyglarna i sina händer. Vänskapen mellan båda sidornas skyttevärn upphör mer och mer. Man återvänder till de gamla umgängesformerna med vapen i hand. Snart råder heller intet tvivel, att det bakom den ryska fronten arbetas och exerceras av alla krafter. På så sätt göres den ryska hären åtminstone delvis åter motståndskraftig, ja, till och med anfallsduglig. Krigsströmningen har trängt igenom och Ryssland skrider till en stor offensiv under Kerenski.
Kerenski, icke Brussilow? De strömmar av eget folks blod, som år 1916 flöto i Galizien och Wolhynien hava väl sköljt bort den sistnämnde från denna högsta befattning, på samma sätt som det denna våren gick Nivelle i Frankrike. Till och med i det folkrika Ryssland tyckes man sedan dess blivit ömtålig för massoffer. Man har i krigets stora skuldbok slagit upp den sida, där de ryska förlusterna stå antecknade, men siffran är icke läslig. Fem eller åtta millioner? Icke heller vi hava någon aning om dess storlek. Vi veta blott, att vi allt emellanåt under de ryska slagen hava måst undanskaffa de fientliga likhögarna framför våra skyttevärn för att kunna få fritt skjutfält mot nyanstormande massor. Fantasien må härur sammansätta förlustsiffrorna, en tillförlitlig beräkning kommer alltid att förbliva ett misslyckat försök.
