Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
22

allvarsamt arbete, vilket ytterligare försvårades av att skörden ännu stod på rot. Med knapp nöd uppnådde jag efter att uti landsvägsdikena många gånger hava sprungit förbi andra truppavdelningar med mitt folk på eftermiddagen min bataljon, vilken redan befann sig uti fördelningens huvudstyrka på framryckning mot söder. Jag kom just i tid för att få se vårt avantgarde storma Elbeövergångarna vid Königinhof.

Den 30. juni förflyttade mig till de krigiska smådetaljernas nyktra verklighet. Med svag betäckning skulle jag föra omkring 30 vagnar krigsfångar medelst nattmarsch till Tratenau, och därstädes i de redan tomma vagnarna inlasta proviant, varefter jag åter skulle återvända med dem till Königinhof. Först på morgonen den 2. juli kunde jag åter ansluta mig till mitt kompani. Det var hög tid, ty redan den följande dagen kallade oss till slagfältet vid Königgrätz.

Sedan jag under natten med min pluton utfört spaning i riktning mot fästningen Josephstadt, stodo vi på morgonen den 3. juli sysslolösa och utan att ana oråd i vår kalla och fuktiga förpostbivack vid södra utgången till Königinhof. Då ljöd larmsignalen och straxt efteråt kom order att hastigt koka kaffe och därefter vara marschberedda. Lyssnade man uppmärksamt, kunde man snart förnimma häftig artillerield i sydvästlig riktning. Åsikterna rörande orsaken till stridsbullret voro delade. I stort sett rådde uppfattningen, att den från Lausitz i Böhmen inryckta 1. armén prins Fredrik Karl — vi tillhörde 2. armén under kronprinsen — någonstädes hade stött på en enstaka österrikisk armékår.

Den nu anländande framryckningsordern hälsades med jubel. Gardisten såg i alla fall med skarp avund på de föregående glänsande framgångarna, som den till vänster om oss framryckta V. armékåren under general von Steinmetz hittills tillkämpat sig. I hällande regn och badande i svett trots den kyliga väderleken arbetade vi oss mödosamt framåt i långsträckta kolonner på bottenlösa vägar. En stark