Rumänien. Den gången tvingades vi visserligen av ren nöd därtill, nu ledde oss vårt fria beslut. Men i båda fallen var vågstycket grundat på vårt orubbliga förtroende till trupperna.
Även av andra skäl än sådana, som härrörde från det allmänna krigsläget, höjdes avrådande stämmor mot vår plan. På grund av de erfarenheter, vilka fienden tillgodogjort sig beträffande vårt försvar, betvivlades möjligheten att å vår sida ernå en genombrytande offensiv framgång. Jag erinrar mig, att vi ännu, strax innan vår motstöt vid galiziska fronten igångsattes, varnades att icke med de i beredskap ställda krafterna hoppas på mera än en lokal framgång, d. v. s. en inbuktning av de fientliga linjerna, sådan som fienden mångfaldiga gånger uppnått i första anloppet mot våra försvarslinjer. Var detta något att eftersträva? Vore det då icke bättre att avstå från hela operationen?
Under denna förutsättning kunde man också förstå den följande uppmaningen. Vi borde uteslutande hålla våra landstridskrafter beredda till försvar och för övrigt vänta tills våra undervattensbåtar hade uppfyllt våra förhoppningar. Tanken hade något förföriskt hos sig. U-båtskrigets resultat överträffade, enligt de då till oss inkommande rapporterna, alla våra förväntningar. Dess verkningar måste därför snart träda i öppen dag. Detta oaktat kunde jag icke godkänna nämnda förslag. Så väl de militära som de politiska förhållandena i öster krävde just nu så enträget ett avgörande, att vi icke i månader kunde ligga stilla och endast vara åskådare. Vi måste befara, att därest vårt motanfall icke följde Kerenskis offensiv i hälarna, skulle de krigiska strömningarna i Ryssland åter obetingat vinna överhand. Det är icke nödvändigt att närmare utmåla den återverkan ett sådant händelsernas förlopp skulle hava på vårt land och våra bundsförvanter.
Under det att Kerenski förgäves tröttar ut sig med att med sina ännu anfallsdugliga trupper nordväst om
