Den här sidan har korrekturlästs
241

operationerna. Ett senare försök å vår sida att genom ett anfall vid Focsani bringa den rumänska armén i Moldau att vackla, trängde icke igenom.

Vi vidhålla alltjämt beslutet, att icke mera lämna Ryssland någon ro, förrän det militärt slutgiltigt kan lämnas ur räkningen, även om vid denna tid början av det flandriska dramat på västfronten skulle komma att taga vår uppmärksamhet, ja, våra ökade omsorger i anspråk. Kunde vi icke vidare gå till anfall mot den ryska hären i Wolhynien och vid Moldau, så måste det ske vid någon annan frontdel.

Vid Riga erbjöd sig nu ett synnerligen lämpligt ställe, varest Ryssland skulle kunna träffas icke blott militärt utan även politiskt kännbart. Där sprang den ryska nordflygeln fram längs havet på Dünas västra strand som en mäktig flankställning av mera än 70 km. bredd mot ett djup av endast 20 km., ett strategiskt och taktiskt hot mot vår egen front. Redan tidigare, då jag ännu förde högsta befälet på ostfronten, hade detta läge frestat oss. Vi hade 1915 och 1916 smidit planer, huru vi skulle kunna genombryta denna ställning i närheten av dess bas och därigenom slå ett stort slag gent emot dess besättning.

Egentligen en ganska lätt operation på papperet, men i den hårda verkligheten dock icke fullt så enkel. Genombrottskilen måste nämligen drivas in ovanför Riga över den breda Düna i nordlig riktning. Nu hade visserligen under krigets gång stora floder till stor del förlorat sin imponerande karaktär som hinder. Sålunda hade ju generalfältmarskalk von Mackensen tvenne gånger i fiendens åsyn övergått den mäktiga Donau. Alltså kunde vi med lättare hjärta våga oss på övervinnandet av den smalare Düna, men den stora svårigheten i företaget låg däruti, att de ryska fullt besatta skyttevärnen sträckte sig tätt utefter den mitt emot liggande stranden, begagnande sig av Düna såsom en våt fästningsgrav.

Detta oaktat lyckades det djärva anfallet den 1. september, alldenstund ryssarna under vår förberedelseeld


16. — Hindenburg, Ur mitt liv.