ytterligare terräng, så bleve Österrikes läge framför Triest ohållbart. Triest är alltså allvarligt hotat. Men ve oss, om denna stad faller. Liksom Sebastopol avgjorde Krimkriget, tyckes Triest kunna avgöra kriget mellan Italien och Österrike. Triest är för dubbelmonarkien icke blott en ideell storhet utan har även ett högst reellt värde. På besittningen av detsamma beror även i framtiden en stor del av landets ekonomiska frihet. Triest måste alltså räddas, och alldenstund detta icke kan ske på annat sätt, så måste det ske med tysk hjälp.
Lyckades det oss att genom en gemensam genomgripande seger lätta trycket för vår allierade vid hans sydvästfront i lika hög grad, som kort förut på ostfronten, så skulle Österrike-Ungern i varje fall, mänskligt att döma, vara i stånd att fortfarande hålla ut i kriget vid vår sida. De svåra striderna på Isonzofronten hade hittills starkt tärt på den österrikisk-ungerska försvarskraften. Största delen av dess bästa trupper hade stått mot Cadorna och lidit svårt vid Isonzo. Österrikisk-ungerskt hjältemod hade därvid firat de mänskligt största triumfer. Ty försvaret vid Isonzo höll sig i tre års tid mot en minst tredubbel italiensk övermakt och därtill i ett läge, som i elände och fasor icke stod tillbaka för något av våra stridsfält på västfronten, ja i flera hänseenden till och med överträffade dessa. Icke skola vi heller glömma, vilka väldiga fordringar ett högfjällskrig i Sydtyrolen ställde på försvarstrupperna. På många ställen sträckte sig ju dock detta krig ända upp i den eviga snöns och isens regioner.
Den närmast till hands liggande tanken vid en operation mot Italien var en framryckning från Sydtyrolen. Därigenom kunde den italienska härens huvudkrafter i den stora venetianska kitteln drivas mot förintelse eller upplösning. På ingen av våra krigsfronter erbjödo de strategiska operationerna lika gynnsamma förutsättningar för en väldig framgång. Varje annan operation måste i jämförelse med denna
