framstå nästan som ett uppenbart strategiskt fel. Och detta oaktat måste vi avstå från dess utförande!
Vid bedömandet av denna fälttågsplan få vi icke lämna ur sikte det inre sammanhanget mellan vår strid på västfronten och kriget mot Italien. Med hänsyn till vårt läge på västfronten kunde vi icke för det sistnämnda ställa mer än hälften av det antal tyska fördelningar till förfogande, vilket generalöverste von Conrad på vintern 1916—17 hade ansett erforderligt för en verksam, genomgående offensiv från Sydtyrolen. Starkare krafter kunde vi icke ens ställa till vår bundsförvants förfogande om vi även räknade med sannolikheten, vilket också ju faktiskt blev fallet, att vår motståndare på västfronten vid ett svårt nederlag för sin allierade skulle se sig nödsakad att av sin stora övermakt sända några fördelningar till Italien. Mot planen på en operation från Sydtyrolen talade dessutom betänkligheten, att en tidigare vinter kunde inträda innan vår uppmarsch därstädes hunnit avslutas. Av anförda skäl tvingades vi därför att nöja oss med ett mindre mål och försöka genomstöta den italienska fronten vid Isonzoarméns tydligt svaga nordflygel för att sedan rikta ett förintande slag mot den italienska härens södra huvuddel, innan det lyckats denna att utföra återtåget bakom den skyddande Tagliamentoavskärningen.
Den 24. oktober började vårt anfall vid Tolmein. Endast med möda lyckades Cadorna att, med prisgivandet av många tusen fångar och kvarlämnande av stora mängder krigsmateriel, rädda den av förintelse hotade södra delen av sin här bakom Piave. Först där återvunno italienarna uti trängre gruppering och understödda av skyndsamt ditförda franska och engelska fördelningar kraft till förnyat motstånd. Vänstra flygeln av den nya fronten klängde sig fast vid de yttersta bergsryggarna av de venetianska alperna. Vårt försök ätt även sätta oss i besittning av dessa, den övre italienska lågslätten behärskande höjder och därmed även bringa det fientliga motståndet vid Piavefronten
