sumpiga, kärrartade flandriska jorden. Även denna kamp urartade till ett av de för oss så nogsamt kända uthållighetsslagen och karakteriserades i stort sett av den till högsta höjd drivna stegringen i dystra krigsscener, som vidlåder ett sådant slag. Striderna höllo oss självfallet i stor spänning. Jag vågar påstå, att vi under dess tryck endast sällan obetingat kunde njuta av segerglädjen över våra framgångar i Ryssland och Italien.
Med största längtan inväntade vi den fuktiga årstidens inträdande. Enligt våra tidigare erfarenhetsrön skulle då stora delar av det flandriska landskapet bliva oframkomliga, och till och med på fastare mark de nyuppkastade granathålen så snabbt fyllas av grundvatten, att den, som däri sökte betäckning inom kort bleve ställd inför valet: »Antingen drunkna eller lämna denna håla!» Då måste även denna strid kvävas i dy, om ock engelsk envishet tycktes vilja tänja ut den i oändlighet.
Stridens glöd slocknade först i december. Lika litet som vid Somme skallade uti Flandern något segerjubel på någon av de kämpande parternas sida.
Mot slutet av Flandernslaget uppblossade plötsligt en häftig strid i en hittills jämförelsevis lugn trakt. Den 20. november anföllos vi överraskande av engelsmännen vid Cambrai. De påträffade där en visserligen tekniskt mycket starkt utbyggd, men med blott fåtaliga och genom strid förslitna trupper besatt del av Siegfriedställningen. Med hjälp av sina tankbataljoner genombröt fienden våra fullständigt oskadade, i flera rader lagda hinder- och skyttevärnslinjer, och engelskt kavalleri syntes i utkanterna av Cambrais förstäder. Genombrytningen av våra linjer tycktes sålunda mot årsskiftet ändå skola bliva verklighet. Då lyckades det en från ostfronten hit anländ, av strider och transporter tämligen uttröttad tysk fördelning att avvända katastrofen. Ja, det lyckades oss efter flera dagars mördande försvarsstrider att den 30. november med skyndsamt dittransporterade, någorlunda utvilade stridskrafter genom ett
