även mången gång i den fjärran östern. Produkterna av dessa ansträngningar nådde även delvis fram till mig. I de flesta fall inskränkte man sig i dylika skriftliga framställningar, »för att icke alltför mycket taga min dyrbara tid i anspråk», till »allmänna riktlinjer» och trodde sig förtroendefullt kunna överlämna fortsättningen åt mig. Man uppmanade vanligen endast till skyndsamhet! En dylik strateg ur våra förhoppningsfulla ungdomliga kretsar skrev en dag till mig: »Ni skall få se, att detta krig avgöres vid Kiliz — alltså ditåt med hela vår kraft!» Det gällde först och främst att söka reda på denna ort. Den upptäcktes inom den tempererade zonen, norr om Aleppo.
Man må icke finna detta den unge mannens infall så underligt, det låg i alla fall en god del riktig strategisk känsla i hans tanke. Visserligen skulle icke hela krigets, men väl vår osmanske bundsförvants öde på snabbaste sätt hava bestämts, om England sökt avgörandet i denna trakt, ja, till och med om det blott allvarligt hade försökt det. Herraväldet över landet söder om Taurus hade med ett slag gått räddningslöst förlorat för Turkiet, om det lyckats engelsmännen att landstiga i Alexandretteviken och framtränga i ostlig riktning. Därmed skulle hela det transtauriska Turkiets pulsåder, genom vilken friskt blod och annan livskraft tillfördes de syriska och mesopotamiska samt en del av de kaukasiska arméerna, avskurits. Kraft- och blodmängden var ju ringa nog, men den var dock tillräcklig för att under lång tid sätta de osmanska arméerna i stånd att ihärdigt motstå de otillräckligt förberedda, mången gång slappt och oskickligt ledda fientliga operationerna och anfallen.
Alexandrettevikens skyddande hade anförtrotts åt en turkisk armé, som knappast kunde uppvisa ett enda stridsdugligt förband. Allt, som förtjänade denna beteckning, strömmade oavbrutet därifrån till Syrien eller Mesopotamien. Även det artilleristiska kustskyddet fanns här mera till i orientalisk fantasi än i krigisk verklighet. Enver Pascha
