framhålla, att Enver Pascha för ostfronten och Rumänien sänt oss de bästa av sina disponibla trupper. Beskaffenheten hos denna armékår fick alltså icke tagas till måttstock för hela turkiska härens förmåga och användbarhet. Det uppoffrande arbete, som vårt armékvarter i Galizien ägnade de osmanska truppernas uppfostran och utbildning och i synnerhet deras förplägnad och hälsovård, hade burit de rikaste frukter. Huru många av dessa råa naturbarn funno icke under vårt hägn för första, men kanhända även för sista gången kamratskap och kärlek till nästan.
Jag hade hoppats, att den turkiska armékåren skulle bilda en särskilt värdefull beståndsdel av expeditionsarmén mot Bagdad. Ty värr gick icke denna förhoppning i uppfyllelse. Trupperna voro knappast utom räckhåll för vårt inflytande, förrän de åter förföllo, ett tecken på, huru föga djupt vårt exempel verkat på de turkiska officerarna. Blott ett fåtal bland dem utgjorde gent emot den stora massan av bristfälligt övade och föga brukbara element ett särskilt, mången gång otvivelaktigt överraskande, glänsande undantag. Den osmanska hären skulle behövt en fullständig nyorganisation för att verkligen vara i stånd till prestationer, som motsvarade landets stora offer. Det nuvarande tillståndets nackdelar visade sig särskilt i en ofantlig förbrukning av folk. Det var samma företeelse, som giver sig till känna hos varje för kriget otillräckligt förberedd och bristfälligt utbildad armé. En föregående grundlig utbildning av hären sparar i allvarstider människokrafter åt fosterlandet. Vilket oerhört omfång förbrukningen av sådan kraft under krigets lopp hade tagit i Turkiet, torde framgå av ett till mig inkommet meddelande, enligt vilket uti vissa av Anatoliens områden byarna voro totalt utblottade på manliga invånare mellan goss- och gubbåldern. Det blir förklarligt, då man hör, att försvaret av Dardanellerna hade kostat Turkiet omkring 200,000 människoliv. Huru många av dessa, som dukade under för hunger och sjukdomar, är icke känt.
