ställning, utbredde sig en känsla av besvikelse. Dock icke för lång tid, ty snart öppnade sig för oss utsikten över större delen av det väldiga slagfältet. Halvt till höger framför oss uppstego i den töckniga luften tunga rökmoln från eldställningarna vid vår I. och fiendens arméer vid Bistritz. Blixtarna från artillerielden och skenet från brinnande byar gåvo åt tavlan en säregen allvarlig färgton. Dimman, som blivit tätare, den höga säden och terrängformationerna dolde tydligen våra rörelser för fienden. Elden från de fientliga batterierna, vilka nu besköto oss nästan rätt söderifrån, var därför påfallande svag och kunde icke uppehålla oss. De blevo sedermera efter tappert försvar till största delen tagna. Sålunda trängde vi fram så snabbt som terrängen, den tunga, djupa och slippriga marken, säd, foder- och sockerbetor medgåvo. Vårt anfall hade ansatts efter alla den dåtida krigskonstens regler, men föll snart i stycken. Kompanier, ja, till och med plutoner började söka sig egna motståndare, allt trängde framåt. Endast viljan: Framåt mot fienden! utgjorde rättesnöret för alla.
Mellan Chlum och Nedelist stötte vår halvbataljon — en på den tiden mycket omtyckt stridsform — i dimman och den höga säden oförmodat på fientligt infanteri, som anryckte söderifrån. Genom vårt överlägsna tändnålsgevär bragtes det snart att vika. Förföljande detsamma med min i skyttelinje spridda pluton, stötte jag plötsligt på ett österrikiskt batteri, som med hänsynslös djärvhet ilade dit, avbröstade och slungade ett lag kartescher emot oss. Träffad i huvudet av en kula, som genomborrat min hjälm, förlorade jag för en kort stund medvetandet. Då jag åter kom till sans, trängde vi in i batteriet. Fem kanoner voro våra, de tre andra undkommo. Det var en stolt känsla, där jag andfådd och blödande ur ett lindrigt sår i huvudet stod bland mina erövrade kanoner.
Jag hade emellertid icke mycken tid att vila på mina lagrar. Fientliga jägare, igenkännliga på tuppfjädrarna i
