svälta. Nästan hela landet befann sig ju i ett hungertillstånd, icke på grund av livsmedelsbrist, utan därför att landets förvaltning och kommunikationsväsende icke fungerade, därför att ingenstädes en utjämning mellan tillgång och efterfrågan kunde åstadkommas. Huru och av vad människorna uti de större städerna livnärde sig, visste ingen. Trots vår egen nöd hjälpte vi att förse Konstantinopel med bröd samt skaffade dit spannmål från Dobrudscha och Rumänien. Visserligen skulle det, som vi levererade till Konstantinopel, icke räckt långt till våra millioner magar, och hade vi vägrat leveranserna, så hade vi förlorat Turkiet. Ty ett svältande Konstantinopel skulle gjort revolution, trots all despotism. Råder där verkligen despotism? Jag har redan talat om kommittén, men där äro även andra inflytelser verksamma mot de starka männen, inflytelser av politiskt, ja kanske även merkantilt hat, varigenom partier skapas. Starka strömningar röra sig under den skenbart lugna ytan, men mången gång bliva dess virvlar synliga även på densamma, då de försöka att draga de nu ledande männen i djupet.
Även hären lider under dessa strömningar. Såsom jag redan förut antytt måste krigsledningen taga hänsyn till dem och mången gång giva efter för dem till nackdel för det hela. Eljest skulle hären, vars numerära styrka allt snabbare minskas, även upplösas i sitt inre. Bristen och nöden tära på trupperna. Men även det pågående krigets långvarighet fräter på truppförbandens planenliga styrka, detta krig, som i samband med de föregående fälttågen i Yemen och på Balkan för så många turkiska soldater ter sig som ett stort sammanhängande helt. Längtan efter hemmet, efter hustru och barn — även muhammedanen känner denna längtan — driver tusentals soldater till fanflykt. Av de fulltaliga fördelningar, som i Haidar-Pascha ilastas på järnväg, framkomma endast bråkdelar till Syrien eller Mesopotamien. Man kan tvista om, huruvida antalet turkiska desertörer i Mindre Asien uppgår till 300,000 eller
