å vår sida förestavat av förnuft, icke av övertygelse. Det är betecknande, att omedelbart efter vår eftergift försvinner i Bulgarien intresset för denna angelägenhet. Ordet Dobrudscha har i partistriden numera förlorat sin agitatoriska kraft. Så slutar denna åtminstone oblodiga strid med oss, men den om makten mellan de politiska partierna håller i sig och driver hänsynslöst in sina kilar till och med i härens fogar och därtill djupare än någonsin under freden.
Truppen visar sig mottaglig för denna upplösande verksamhet, ty den är dåligt förplägad, ja den börjar rent av lida brist. Även här visar sig brist på organisatorisk verksamhet och förmåga på alla håll och kanter. Vi uppgöra förslag till genomgripande förbättringar. Bulgarerna inse lämpligheten hos dessa förslag, men hava icke kraft och sky även besväret att genomföra dem. Man inskränker sig till att knota över tysken, som sitter i landet — visserligen i ett gemensamt erövrat land — och som fördragsenligt skall underhållas, emedan han strider vid macedoniska gränsen, icke för att skydda den tyska utan i främsta rummet den bulgariska hemorten. Enligt bulgarisk mening skall tysken helt och hållet föda sig själv, och detta gör han också för den kära husfredens skull samt transporterar boskap, ja till och med hö från hemorten ända ned till Macedonien. De pågående tvisterna visa sig visserligen icke hos de stridande trupperna, ty där uppskattar man varandra, men väl i området bakom den gemensamma fronten. För att inskränka dessa tvistigheter föreslå vi att utbyta de tyska trupperna i Macedonien mot bulgariska fördelningar, vilka ännu stå i Rumänien. Vi bjuda därvid bulgarerna dubbel, ja tredubbel numerär ersättning, men ögonblickligen uppstår i Sofia ett väldigt oväsen över vår brist på förbundstrohet. Vi inskränka oss därför till att endast borttaga ett obetydligt antal tyska stridskrafter och övertaga med några av våra bataljoner de bulgariska fördelningarnas föregående ställningar i Macedonien. Så lämna