hattarna, döko upp i veteåkern. Jag avvisade dem och förföljde dem ända till en hålväg.
Slumpen gjorde, att under loppet av det sista stora kriget denna min första stridsupplevelse blev känd i Österrike. En avskedad förutvarande officer, veteran från 1866, skrev med anledning härav till mig från Reichenberg i Böhmen, att han såsom kadett vid regementet stått i det av mig anfallna batteriet vid Königgrätz och bestyrkte detta faktum med en skiss. Som han ytterligare tillade några vänliga ord, tackade jag honom hjärtligt och sålunda har mellan de forna motståndarna en rätt så kamratlik brevväxling uppstått.
Då jag nått den ovannämnda hålvägen, orienterade jag mig. De fientliga jägarna hade försvunnit i regndiset. De kringliggande byarna — framför mig Wsestar, till höger Rosberitz och till vänster Sweti — voro tydligen ännu i fiendens ägo; om Rosberitz kämpades redan. Själv var jag ensam med min pluton. Bakom mig syntes intet av de våra. De slutna avdelningarna hade icke följt mig i sydlig riktning utan tycktes hava vänt sig åt höger. Jag beslöt göra slut på min ensamhet på det vidsträckta slagfältet genom att i hålvägen draga mig åt Rosberitz. Innan jag nådde mitt mål susade ytterligare flera österrikiska skvadroner förbi utan att lägga märke till mig och min handfull folk. De redo över hålvägen på ett flackt ställe längre fram och den livliga gevärseld, som strax efteråt hördes, sade mig, att de stött på för mig osynligt infanteri i terrängen nordost om Rosberitz. Snart kommo lösa hästar rusande tillbaka och slutligen jagade allesammans åter förbi mig. Jag sände ytterligare några kulor efter dem, alldenstund ryttarnas vita kappor i den dimmiga väderleken erbjödo goda mål.
Då jag anlände till Rosberitz var läget därstädes allvarsamt. Våldsamt framträngande plutoner och kompanier från olika regementen av vår fördelning hade där själva hejdats av mycket överlägsna fientliga krafter. Bakom våra svaga
