avdelningar funnos till en början inga förstärkningar. Fördelningens huvudstyrka hade dragits till den högt liggande byn Chlum och stod där inbegripen i häftig strid. Min halvbataljon, med vilken jag lyckligen åter förenade mig vid östra randen av Rosberitz, var därför den första hjälpen.
Vem, som kände sig mest överraskad, österrikarna eller vi, kan jag icke bedöma. I varje fall tränga de sammanpackade fientliga massorna emot oss från tre sidor för att åter sätta sig fullständigt i besittning av byn. Hur fruktansvärt vårt tändnålsgevär än verkar, så störta alltjämt nya led över de stupande främsta emot oss. Så uppstår i bygatorna emellan de brinnande, halmtäckta husen ett mördande handgemäng. Om strid i ordnade förband är icke längre tal. Var och en skjuter och sticker omkring sig, så mycket han förmår. Prins Anton von Hohenzollern vid 1. gardesregementet sjunker svårt sårad till marken. Fänrik von Woyrsch, den nuvarande fältmarskalken, stannar med några karlar hos prinsen i den fram och åter böljande striden. Dennes guldur överlämnas till mig, så att det icke skall falla i händerna på eventuella fientliga plundrare. Snart löpa vi fara att bliva avskurna. Från en sidogata, som leder i vår rygg, ljuda österrikiska hornsignaler, och man hör fiendens trummor, som ljuda dovare än våra. Hårt ansatta även i fronten, måste vi draga oss tillbaka. Ett brinnande halmtak, som störtar ned på gatan och avspärrar densamma med lågor och tjock rök, räddar oss. I skydd av detta undkomma vi till en höjd omedelbart nordost om byn.
Längre tillbaka vilja vi i vår vilda förbittring icke gå. Majoren greve Waldersee vid 1. gardesregementet till fot, vilken 1870 stupade framför Paris såsom chef för gardesgrenadjärregementet »Königin Augusta», låter som den äldste på platsen varande officern sticka de hos oss befintliga båda fanorna i jorden och omkring dessa ordnas åter förbanden. Dessutom närma sig redan bakifrån förstärkningar och så går det snart åter med dånande trummor
