underkastelse under tyranniska myndigheters utslag. Lyftes först det blixtrande svärdet i höjden, så rycker det med sig känslorna; så har det alltid varit, varför skulle det nu vara annorlunda? Och mina förhoppningar flögo långt bort över hemlandets gränser. Jag tänkte mig att under de mäktiga intrycken av stora tyska krigiska framgångar skulle stridslusten återvakna hos det så hårt prövade Österrike-Ungern, alla politiska och nationella förhoppningar åter fullt blossa upp i Bulgarien och viljan att hålla ut stärkas till och med i långt avlägsna osmanska områden.
Huru skulle jag hava vågat svika min bergfasta tro på vår saks framgång för att hos min kejsare förorda en kapitulation för mitt fosterland och mitt samvete? »Kapitulation»? Ja, säkert! Det kunde icke råda något tvivel om, att våra fiender skulle driva sina fordringar till denna höjd. Hade vi blott en gång råkat in på eftergifternas sluttande plan och upphörde den starka spänningen av våra krafter, så kunde icke något annat slut förutses än en ända med förskräckelse, så framt icke vi dessförinnan själva lamslagit både armar och vilja hos fienden. Sådana voro våra utsikter redan 1917, sådana förverkligades de senare. Vi stodo alltjämt i valet mellan en strid till seger eller underkastelse ända till självuppgivelse. Hava våra fiender någonsin yttrat sig i någon annan anda? Till mitt öra trängde aldrig någon annan stämma. Om en sådan alltså verkligen någonstädes ljudit mera fredsvänlig, så har den icke genomträngt den atmosfär, som låg mellan den fientliga statsmannen och mig.
Enligt min övertygelse hade vi den för det sista avgörande vapenskiftet erforderliga styrkan och krigiska andan. Det återstod att besluta oss, huru och varest vi skulle utkämpa detta. Detta »huru» kan i stort sett uttryckas sålunda: undvika att låta sig bindas i ett s. k. materielslag. Vi måste eftersträva ett stort, om möjligt överraskande slag. Lyckades vi icke att i ett slag krossa det fientliga motståndet, så skulle detta första slag följas av ytterligare
