det att den franske infanteristen icke åtnjöt så stort anseende. Dock voro i detta hänseende även de franska truppförbanden olika, beroende på de landsdelar, varifrån de rekryterades.
Oaktat de tydligen föga enhetliga befälsförhållanden, som rådde vid den fransk-engelska fronten, måste man bestämt räkna med, att vardera bundsförvanten i händelse av nöd skulle skynda den andre till hjälp. Att därvid fransmännen skulle handla raskare och mera oförbehållsamt än engelsmännen betraktade jag såsom självfallet, med tanke på Frankrikes politiska beroende av engelsk vilja och på grund av föregående krigserfarenheter.
När vårt beslut om offensiv fattades, stod den engelska hären efter Flandernslaget ännu synnerligen starkt grupperad på norra flygeln av sin front, som sträckte sig från havet ända till trakten av St. Quentin. En annan något svagare kraftgrupp syntes efter slaget vid Cambrai hava kvarstannat i därvarande stridsterräng. För övrigt voro de engelska stridskrafterna tydligen tämligen jämnt fördelade; svagast besatta visade sig ställningarna söder om Cambraigruppen. Den engelska inbuktningen i våra linjer vid denna stad var till följd av vår motstöt den 30. november 1917 rätt obetydlig, men dock tillräckligt utpräglad för att medgiva ansättandet av en, vad man kallar, taktisk tång från norr och öster. Genom en dylik ville vi krossa de därvarande engelska stridskrafterna. Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida den engelska kraftfördelningen även faktiskt skulle bliva bestående på ovan skildrade sätt ända tills början av vår offensiv. Detta var väl huvudsakligen beroende av, i vad mån det skulle vara möjligt för oss att dölja våra anfallsavsikter. En betydelsefull fråga! Alla våra erfarenheter talade emot en dylik möjlighet, ja till och med sannolikheten för en sådan. Själva hade vi i de flesta fall märkt förberedelserna till alla de stora genombrytningsförsöken mot vår västfront, långt innan de egentliga striderna börjat. Nästan vid varje tillfälle hade vi
