lättare att förstå. Varifrån skulle vi för resten hava tagit folk till en sådan masstaktik och sådana människooffer? Dessutom hade vi vunnit tillräcklig erfarenhet av, hurusom de dyrbara stridskrafterna i de flesta fall till ingen nytta mejades ned framför våra linjer, när våra skördemän i det moderna slagfältets betydelse vid kulsprutorna kunde ägna sig åt den blodiga skörden, desto mera framgångsrikt ju tätare människohalmen stod.
Dessa förklaringar, vilka mera sysselsätta sig med andan än tekniken uti vår stridsmetod, torde vara tillräckliga för att giva en allmän uppfattning om våra anfallsprinciper. Den tyske infanteristen bar naturligtvis även nu stridens börda. Men hans systervapen hade den icke mindre ärofulla och förlustrika uppgiften att underlätta arbetet för den tappre musketören.
Svårigheterna vid det förestående stora vapenskiftet på västfronten uppfattades av oss i hela sin storlek. De gjorde det till en självklar plikt för oss att i och för det blodiga verket draga dit alla brukbara krafter, som vi kunde undvara på någon av våra övriga krigsskådeplatser.
Våra politiska och ekonomiska förhållandens nuvarande beskaffenhet och fortsatta utveckling lade mångahanda svårigheter i vägen för utförandet, vilka upprepade gånger nödvändiggjorde mitt personliga ingripande. Det torde vara bäst att framställa denna viktiga fråga i ett sammanhang och jag börjar därvid med ostfronten.
Den 15. december hade vapenstilleståndet trätt i kraft vid den ryska fronten. Inför den ryska härens upplösning hade vi redan tidigare börjat borttransportera en stor del av våra stridande förband därifrån. En del operations- och stridsdugliga fördelningar måste dock kvarstanna ända tills den slutgiltiga politiska uppgörelsen med Ryssland och Rumänien.
Det skulle naturligtvis helt och hållet motsvarat våra militära önskningar, om fredsklockorna kunnat ringa in det nya året 1918 på ostfronten. I deras ställe ljödo från
