Jag har redan tidigare påvisat, huru mycket svårare uppgiften nu, 1918, hade blivit för oss. Frankrike stod alltjämt på valplatsen som en mäktig motståndare, även om det lidit mera än vi själva. Vid dess sida en engelsk mångdubbel millionhär, fullt rustad, väl övad och krigsvan. Och i hotande närhet visade sig en ny motståndare, ekonomiskt väldig som ingen annan, behärskande alla den mot oss fientliga krigföringens hjälpkällor, livande alla våra fienders hopp och stödjande dem mot nederlag samt ställande väldiga truppmassor i beredskap, Nordamerikas Förenta stater. Skall denne hinna fram i rätt tid för att rycka segerkransen ur våra händer? Däruti låg den för kriget avgörande frågan och endast däri! Jag trodde mig kunna besvara den nekande!
Utgången av vår stora offensiv i väster har låtit frågan uppstå, om det icke skulle varit rådligare för oss att även under år 1918 föra kriget huvudsakligen defensivt på västfronten, stödjande de där använda arméerna med starka reserver, och i stället förena alla övriga militära och politiska ansträngningar för att skaffa ordnade statliga och ekonomiska förhållanden i öster och understödja våra allierade i deras krigsuppgifter. Det vore en villfarelse att antaga, att icke liknande tankar sysselsatt mig före våra offensivplaner. Efter det mognaste övervägande nedtystade jag dem. Känslomoment spelade därvidlag ingen roll. Huru skulle man med en sådan krigföring kunna förutse ett slut på kriget? Även om jag vid slutet av 1917 ännu icke ansåg mig hava någon anledning att tvivla på vår tyska motståndskraft över det följande året, så kunde jag icke vara i okunnighet om denna krafts betänkliga avtagande hos våra allierade. Vi måste med alla medel eftersträva att komma till ett framgångsrikt slut. Detta var det mer eller mindre högt uttalade kravet hos alla våra bundsförvanter. Man kan däremot icke invända, att även våra fiender hade nått yttersta randen av mänsklig och andlig prestationsförmåga. De kunde, om vi icke anfölle dem, draga ut på kriget ännu i åratal, och
