artilleristiska understödet under genombrytningen av hela det fientliga ställningssystemet. Icke heller dessa förberedelser hindrades av fientliga motåtgärder.
Största delen av den 20. mars förflöt under storm och regn. Utsikterna för den 21. voro osäkra, lokal dimma sannolik. Detta oaktat beslöto vi oss vid middagstiden att följande morgon börja slaget.
I den tidiga morgongryningen den 21. mars låg norra Frankrike från kusten ända till Aisne insvept i en töckenslöja. Ju högre solen steg, desto tätare blev dimman vid marken. Den inskränkte stundom synfältet till några få meter. Själva ljudvågorna tycktes uppslukas av den gråa slöjan. I Avesnes uppfattade man endast ett avlägset obestämt dån från slagfältet, på vilket sedan dagens första timmar tusentals kanoner av alla kalibrar stodo under häftigaste eld.
Osynligt och själv utan att kunna se arbetade vårt artilleri. Endast förberedelsernas omsorgsfullhet kunde borga för våra batteriers verkan. Fiendens svar var lokalt och tidvis av växlande styrka. Det var mera ett trevande efter en okänd motståndare än ett systematiskt bekämpande av en besvärlig fiende.
Således icke heller nu någon visshet om, att icke engelsmännen i fullständig försvarsberedskap väntade vårt anfall. Slöjan, som utbredde sig över allting, lättade icke. In i densamma stormade framemot kl. 10 vårt tappra infanteri. Till en början anlände endast oklara rapporter, uppgifter om uppnådda mål, ändringar i dessa underrättelser, återkallelser. Först så småningom skingrades ovissheten, och man kunde överskåda, att vi överallt trängt in i de främsta fientliga ställningarna. Vid middagstiden började dimman försvinna och solen att segra.
Sent på aftonen kunde man göra sig en någorlunda klar bild över, vad som uppnåtts. Högra flygelarmén och mitten av vår slagfront hade i stort sett stannat framför fiendens andra ställning. Vänstra armén hade trängt långt fram
