Genom att vårt anfall fortskrider i västlig riktning på detta glänsande sätt, vilket ställer allt, som presterats på västfronten sedan åratal tillbaka, i skuggan, synes det mig möjligt, att vi kunna tränga igenom ända till Amiens. Amiens är den stora knutpunkten för de viktigaste järnvägsförbindelserna mellan de av Stomme skarpt skilda krigszonerna i mellersta och norra Frankrike, den senare i huvudsak Englands stridsfält. Staden är alltså av största strategiska värde. Faller den i våra händer eller lyckas det oss att åtminstone taga Amiens med omgivningar under kraftig artillerield, så har det fientliga operationsområdet sprängts i två delar, det taktiska genombrottet utvidgats till ett strategiskt med England på den ena och Frankrike på den andra sidan. Kanhända låta sig de båda ländernas olika politiska och strategiska intressen skiljas genom en dylik framgång. Dessa intressen beteckna vi med de båda namnen Calais och Paris. Därför framåt mot Amiens!
Och faktiskt går det också framåt med jättesteg. Dock icke tillräckligt snabbt för livlig fantasi och varma önskningar. Man måste ju dock befara, att även fienden inser den numera hotande faran och skall försöka allt för att möta den. Engelska reserver från norra flygeln, franska trupper från hela mellersta Frankrike komma i varje fall att sträva mot Amiens och dess omgivningar. Även kunna vi vänta, att den franska ledningen söderifrån skall kasta sig i flanken på vår framryckning.
Den fjärde stridsdagen på kvällen befinner sig Bapaume i vår ägo. Peronne och Sommelinjen ligger redan bakom våra främre fördelningar. Vi hava åter beträtt det gamla slagfältet vid Somme, för många av våra soldater rikt på stolta om ock allvarliga minnen och för alla, som sågo det för första gången, djupt gripande genom det språk, som även nu talar till det mänskliga sinnet ur millioner granatkratrar, ur virrvarret av halvt förfallna och igenvuxna skyttevärn, ur den majestätiska tystnaden över ödelagda slätter och ur tusentals gravar.
