och franska flygbomber. Vi måste således åter tillbaka mot norr, då vi icke kunna vinna mera utrymme åt söder. Jag anbefaller därför tillbakadragandet av trupperna till norra Marnestranden, huru tungt det än kännes. Denna rörelse skall fullbordas natten mellan den 20. och 21. juli.
I bergstrakterna ansättas den 17. juli de fientliga anfallen med våldsammaste kraft. De avvisas. Men även på vår sida är ytterligare framryckning för tillfället otänkbar. En sådan kräver förnyad grundlig förberedelse.
Av allt det vi eftersträvat blir skenbart endast föga kvar. Företaget tyckes strandat och medför gent emot den franska fronten ingen politisk vinst. Men därmed är dess värde för vårt anfall på Flandernfronten icke uteslutet. Om av alla målen också vi endast uppnå det, att de franska krafterna hållas borta från det engelska försvaret, så hava icke striderna varit förgäves.
Med tanke härpå begiver sig general Ludendorff på aftonen den 17. juli till armégruppen Kronprins Rupprecht för att där närmare dryfta igångsättandet av offensiven mot den engelska norra flygeln.
Förutsättningen för genomförandet av vårt anfall vid Reims var, att den mot väster riktade delen av vår mot Marne framspringande båge mellan Soissons och Château-Thierry stod fast. Det var att förutse, att vårt anfall skulle framkalla en direkt motverkan från de omkring Compiègne och Villers-Cotterêts koncentrerade franska stridskrafterna. Var general Foch endast något så när i stånd till aktivt uppträdande, så måste han avlägga sin hittillsvarande passiva hållning, så snart vårt anfall över Marne och mot Reims började framträda. Jag har redan sagt, att den franske ledaren tidigt erfor våra planer och därigenom fick tillräcklig tid att möta dem.
Uppgiften för våra trupper mellan Aisne och Marne vid ett franskt anfall i huvudriktning från Villers-Cotterêts var följaktligen icke enkel. Vi hade fördenskull bakom de främsta försvarsställningarnas trupper ställt ett antal
