för att innan sammanbrottet övertaga den allvarliga situationen ur händerna på sina utmattade kamrater.
På detta sätt kan och får det icke länge fortsätta. Slaget hotar att förtära alla våra krafter. Vi måste ut ur bågen, skilja oss från Marne. Ett hårt beslut, icke från det krigiska förståndets ståndpunkt utan från soldatkänslans. Huru kommer icke fienden att jubla, om för andra gången ett omslag i krigsläget blir förknippat med namnet »Marne»! Vilken lättnadens suck skall icke Paris, hela Frankrike draga, huru kommer icke denna underrättelse att inverka på hela världen! Tänk på, huru många ögon och hjärtan, som följa oss med avund, med hat, med hopp.
Men nu får endast det militära förståndet tala. Dess fordran lyder enkel och klar: ut ur detta läge! Dock finnes ingen anledning att visa någon överilad brådska. Visserligen kastar general Foch sina krafter från alla håll emot oss, men ännu lyckas det honom endast sällan att göra något djupare inbrott. Alltså kunna vi vika steg för steg. Vi kunna undan fienden rädda vår dyrbara krigsmateriel, inrycka ordnade i den nya försvarslinje, som naturen erbjuder oss i Aisneavskärningen och Vesle. Denna rörelse har fullbordats under de första dagarna av augusti. Det är ett mästerprov av befäl och trupp.
Icke fiendens vapenmakt utan det outhärdliga i det därvarande läget pressade oss ut ur Marnebågen, en följd av de svåra förbindelserna bakom våra mot tre sidor kämpande trupper. General Foch hade klart insett dessa svårigheter. Ett stort mål föresvävade honom. Våra truppers förträffliga hållning hindrade honom att uppnå detta. Efter den första överraskningen hade de slagits glänsande. Allt, som av människor kunde fordras, presterades här. Därav kom det sig, att vårt infanteri vek ur denna strid utan någon som helst känsla av ett förlorat slag. Dess stolta självmedvetande var delvis grundat på den iakttagelsen, att dess motståndare utan skyddet eller det moraliska stödet av tankbataljonerna mången gång sveko i anfallet.
