Där tankar saknats, hade fienden drivit emot oss svarta vågor, vågor av afrikanska människoliv. Ve oss, om dessa bröto in i våra linjer och mördade de värnlösa eller, vad som var värre, marterade dem. Icke mot de svarta, som begingo dylika skändligheter, vänder sig mänsklig harm och anklagelse, utan mot dem, som på europeisk mark framförde dylika horder, föregivande, att de stridde för ära, frihet och rätt. I tusental fördes dessa svarta till slaktbänken.
Men om också engelsmän, amerikanare, italienare, fransmän med alla sina hjälpfolk trädde våra infanterister till mötes, blott det en gång kom till strid man mot man, så kände och visade sig ännu våra soldater såsom herrar på slagfältet. Även känslan av personlig maktlöshet gent emot de fientliga tankarna hade delvis övervunnits. Under överdådigt djärva företag hade man mångfaldiga gånger försökt att befria sig från denne besvärlige mötståndare, på det kraftigaste understödd av det egna artilleriet. De svåraste stridskriserna för våra trupper framkallades även denna gång av det franska artilleriet. Utsatta i fria fältet för de i timmar, ja dagar, pågående verkningarna från detta förintelsevapen, utan att ens finna skydd i ett kraterfält, decimerades våra infanterilinjer, och deras nervkraft ställdes på det hårdaste prov. De fientliga stormtruppernas anryckande kom ofta som en befrielse från ett tryck, som kändes obevekligt förkrossande.
Trupperna hade måst prestera sitt yttersta icke blott i strid utan även i oupphörlig beredskap under marscher och umbäranden. Deras kraftförbrukning var stor, deras nervförbrukning ännu större. Jag talade med soldater från dessa sista slag. Deras okonstlade och enkla svar och berättelser talade tydligare än hela böcker om det, som de upplevat, och om det kraftigt sedliga värde, som fanns hos dem. Huru skulle man kunna förtvivla med sådant präktigt folk! De voro dock för visso trötta och behövde kroppslig vila och andlig avspänning. Vi ville alltför gärna
