KASTADE ÖVER PÅ FÖRSVARET.
DEN 8. AUGUSTI.
Våra trupper hade intagit sina nya ställningar vid Aisne-Vesle. Det fientliga anfallets sista vågor slogo emot dem och studsade tillbaka; på sina ställen återuppflammade då och då stridsivern.
Ett flertal av våra fördelningar, förslitna och i behov av rekreation, förlades i kvarter bakom våra försvarslinjer. Även runt omkring Avesnes lågo de inkvarterade. Jag kunde övertyga mig om, huru snabbt våra soldater återhämtade sig. Fingo de ett par dagar grundligt sova ut och kunde man regelbundet låta dem vila och förpläga dem, så tycktes de hastigt även moraliskt återhämta sig efter allt det besvärliga, de måst genomleva. Men härför behövde de visserligen verklig vila, ostörd av fientliga granater och flygbomber samt om möjligt även vara utom hörhåll för kanondundret. Dock huru föga och huru sällan hava våra trupper under de mångåriga striderna fått njuta sådan vila! Kastade från krigsskådeplats till krigsskådeplats, från slagfält till slagfält hava de nästan ständigt varit i kroppslig och andlig spänning. I detta faktum ligger den väldigaste skillnaden mellan våra och samtliga våra motståndares soldaters prestationer.
I Avesnes hade kanondundret från slagen i Marnebågen hörts såsom det oavbrutna dånet av ett svårt åskväder, än högre, än mera otydligt. Nu hade det blivit nästan tyst.
