Den här sidan har korrekturlästs
338

soldater. I fält faror och arbete, strid och orolighet, från hemorten klagan över verklig, men mången gång även inbillad nöd. Det verkar så småningom upplösande, särskilt om man icke kan skönja något slut. I sina broschyrer, som massvis nedkastas av flygare, säger och skriver fienden, att han icke menar så illa med oss, vi måste blott vara förnuftiga och kanhända även avstå från ett och annat, som vi erövrat. Sedan skall allt snart åter bliva bra. Och vi skulle åter kunna leva i fred, i evig fred folken emellan. För den inre freden i hemorten skulle sedan nya män, nya regeringar sörja. Även det skulle bliva en välsignelserik fred efter alla de nu pågående striderna. Vidare kamp vore alltså ändamålslös.

Sådant läser man och diskuterar; soldaten menar, att fienden väl icke kan ljuga alltsammans, låter förgifta sig och förgiftar andra.

Våra order om motstöt kunna den 8. augusti icke längre utföras. Det saknas trupper, och det saknas i all synnerhet kanoner till förberedande av ett sådant anfall, ty vid inbrytningsställena hava de flesta batterierna gått förlorade. Utvilade infanteri- och nya artilleriförband måste först framtransporteras på automobiler och järnväg. Fienden inser vilket utslagsgivande värde järnvägarna i detta läge hava för oss. Långt in i våra bakre områden rikta hans tunga och tyngsta pjäser sin eld. På vissa järnvägsknutar, som exempelvis Peronne, regnar det tidtals bomber från fientliga flygare, vilka i hittills aldrig sedda svärmar kretsa över staden och bangården. Men om fienden ock på detta sätt utnyttjar svårigheterna i ryggen på våra arméer, så uppskattar han till vår lycka icke hela storleken av sin första taktiska framgång. Han fortsätter icke sin framstöt denna dag ända till Somme, ehuru vi på denna väg knappast skulle kunna hava ställt nämnvärda stridskrafter emot honom.

På den ödesdigra förmiddagen den 8. augusti följde en jämförelsevis lugn eftermiddag och en ännu lugnare natt. Under denna rulla våra första förstärkningar dit.