Den här sidan har korrekturlästs
342

Vid dessa mina överväganden spelade omsorgen om upprätthållandet av vår vapenära ingen utslagsgivande roll. Vår här hade under de fyra krigsåren så fast grundlagt denna ära, att den aldrig, vad som än skulle komma att hända, kunde berövas oss av fienden. Bestämmande för mina beslut och förslag förblev endast och allenast hänsynen till fäderneslandets väl. Även om vi icke längre genom seger på slagfältet kunde tvinga fienden till en fred, som gav oss allt det, varigenom vår tyska framtid kunde betryggas, så kunde vi åtminstone bringa det därhän, att de fientliga krafterna utmattades i striden. Även då skulle vi efter allt att döma rädda åt oss en dräglig statlig tillvaro.

General Foch insåg efter avslutandet av slaget i Marnebågen nogsamt, att de vunna framgångarna åter skulle gå förlorade för honom, om våra trupper lämnades tid att återhämta sig. Jag hade känslan, att den fientliga ledningen numera ansåg sig böra sätta allt på ett kort.

Den 20. augusti gå fransmännen mellan Oise och Aisne till anfall i riktning mot Chauny. Efter tre dagars strider kasta de oss tillbaka på denna punkt. Den 21. augusti och därpå följande dagar utvidga engelsmännen sin anfallsfront från 8. augusti i nordlig riktning till trakten nordväst om Bapaume. Upprepade fientliga inbrott tvinga oss även här att så småningom draga tillbaka våra linjer. Den 26. augusti kasta sig engelsmännen emot våra ställningar på bada sidor om Arras i riktning mot Cambrai. De bryta igenom, men hejdas slutligen. Då kastar ett nytt fientligt stormanfall den 2. september våra linjer vid den stora landsvägen Arras—Cambrai slutgiltigt över ända och tvingar oss att draga hela fronten tillbaka till Siegfriedställningen. I kraftbesparande syfte utrymma vi samtidigt den långt utöver Kemmelberget och Merville framspringande bågen norr om Lys. Allesammans tunga beslut, vilka utföras inom utgången av de första veckorna i september. De medföra