icke den åstundade lättnaden i läget. Fienden följer överallt omedelbart efter, och spänningen fortfar.
Den 12. september börja striderna på den hittills lugna fronten sydost om Verdun och vid Pont-à-Mousson. Här stodo vi i den ställning, i vilken våra anfall hösten 1914 stelnat, en taktiskt ful bild, som kunde inbjuda fienden till ett stort slag. Det är icke lätt att förstå, varför fransmännen under åratal låtit oss stå i denna stora triangel, som sköt in i deras helhetsfront. Genomstöttes denna med en kraftig stöt vid basen, så var en svår kris för oss oundviklig. Man kommer måhända att räkna det som ett fel av oss, att vi icke för länge sedan och senast vid avbrytandet av vårt anfall mot Verdun uppgivit denna ställning. Att så ej skett berodde endast på, att vi genom denna ställning utövade ett i hög grad betydelsefullt tryck på fiendens rörelsefrihet omkring Verdun och spärrade den för honom så viktiga Maasdalen söder om fästningen. Först i början av september, då det blev livligare på den fientliga sidan mellan Maas och Mosel, beslöto vi att utrymma denna ställning och gå tillbaka till den länge förberedda ställningen vid triangelns bas. Men innan denna operation fullbordats, anföllo fransmännen och amerikanarna och tillfogade oss ett allvarligt nederlag.
För övrigt lyckades vi i huvudsak hejda de fientliga anfallen mot vår front. Den fientliga offensivens utsträckande till Champagne den 26. september ändrade till en början föga läget från kusten till Argonnerna. Däremot inträngde denna dag amerikanarna i våra linjer mellan Argonnerna och Maas. Därmed gjorde sig den nordamerikanska härsmakten för första gången på ett avgörande sätt gällande med en självständig armé på slutstridens slagfält.
Vår västfront hade, även om den till följd av fientliga inbrott upprepade gånger dragits tillbaka, icke genombrutits. Den vacklade men föll icke. Vid denna tid revs emellertid en bred lucka i vår gemensamma krigsfront. Bulgarien sammanstörtade.
