grekiska fördelningarna visade sig föga stridslivade. Synbarligen av detta skäl överlämnades försvaret av Strumaavsnittet åt dem. Enligt överlöpares utsago vore största delen av dessa trupper beredd att ansluta sig till oss, om tyska trupper insattes vid Strumafronten. Vi skickade därför några bataljoner, vilka icke voro användbara vid huvudstridsfronterna i väster, till Macedonien. De inträffade i sina bestämmelseorter i samma ögonblick, som krigets avgörande föll för Bulgarien.
Den 15. september fingo vi de första underrättelserna om början av ententearméernas offensiv i Macedonien. Detta datum var i ögonen fallande. De bulgariska soldaterna hade nämligen på våren förklarat, att de skulle lämna sina ställningar, därest icke kriget dessförinnan vore slut.
Icke mindre i ögonen fallande var det å andra sidan, att fienden för sitt anfall valde en punkt mitt i den vildaste bergstrakten, vilken med en smula motståndsvilja hos de bulgariska trupperna och deras lägre befälhavare måste erbjuda de allra största svårigheter för ett genombrott. Vi trodde oss därför med tillförsikt kunna motse utgången av denna strid och väntade det svårare och avgörande fientliga anfallet i Vardardalen. Där och i trakten av Doiransjön voro sedan längre tid tillbaka engelsmännens anfallsförberedelser kända. Icke heller här förefanns enligt vår uppfattning gent emot försvarsställningens alldeles utomordentliga styrka någon fara, så vida man från bulgarisk sida på lämpligt sätt ville möta en dylik. Över tillräcklig numerär styrka förfogade med all säkerhet den bulgariska högsta krigsledningen.
De först anländande underrättelserna om förloppet av striderna den 15. september gåvo ingen anledning till oro. De främsta ställningarna hade visserligen gått förlorade, men ett sådant förlopp var i och för sig icke ovanligt. Huvudsaken var, att det icke första dagen lyckats motståndaren att åstadkomma ett fullständigt genombrott. Senare underrättelser läto betänkligare. Bulgarerna hade
