hava avlägsnat de förut till hands varande. Men vad hade ett par tyska bataljoner mer eller mindre hjälpt i detta allmänna sammanbrott? Huru många tyska fördelningar skulle man varit tvungen att skicka dit för att försvara den macedoniska fronten? Tyskland kan icke söka avgörandet på västfronten och samtidigt sända sina fördelningar till Bulgarien. Bulgaren vill icke inse, att även den tyska kraften kan taga slut. Den bulgariska är i och för sig icke på långt när slut, slut är endast den bulgariska stridsviljan.
Även i stora högkvarteret stå vi inför ödesdigra frågor. Vi måste försöka att i Bulgarien rädda, vad som räddas kan. Vi måste sända dit understöd och det genast, så tungt detta än blir för oss. Denna nödvändighet framträder den 18. september fullt utpräglat. Man bör tänka på, huru häftigt striden vid denna tid rasade vid vår västfront. Få dagar dessförinnan hade amerikanarna tillkämpat sig sin stora framgång mellan Maas och Mosel och där förestår ännu en ytterligare utveckling av anfallet.
Det första understöd, vi kunna frigöra, äro trupper tillhörande en kombinerad brigad, som var avsedd för Transkaukasien och just skulle transporteras över Svarta havet. Genom ett radiotelegram hejdas den och dirigeras över Varna—Sofia. Dessa krafter äro emellertid otillräckliga. Vid vår ostfront kunna vi möjligen avstå ytterligare några fördelningar. Vi skulle velat sända dem till någon lugn del av västfronten. Men hurudana äro dessa trupper? Ingen man under 35 år, och alla fullt dugliga redan sända till västfronten! Kan man av dem vänta sig någon särskild kraftyttring? De må besjälas av den bästa vilja, men i detta klimat och utan utrustning för krig i bergstrakter kunna de vid den macedoniska fronten endast hava en begränsad användning. Härmed må dock vara huru som helst, icke blott den bulgariska armén utan även den bulgariska regeringen och tsaren måste i denna den svåraste fara erhålla tysk hjälp.
Även från västfronten sända vi understöd. Vår alpkår,
