inskränktes vår genom tolken förda konversation huvudsakligen till växlande av tal. Tronföljarens svar på mitt tal hade en mycket förbundsvänlig karaktär. Detta motsvarades även av hans hållning efter tronbestigningen.
Sultanens avsikt var framför allt att utöva personligt inflytande på försvarsväsendet. Han ville till och med uppsöka arméerna i de längst bort belägna provinserna. Huruvida härigenom avsevärda brister kunnat avlägsnas, vågar jag icke avgöra.
Genom krigstillståndet hade landet blivit fullkomligt utmattat. Det kunde knappast erbjuda hären några som helst nya krafter. Icke heller lyckades det under sommaren att väsentligt stärka förhållandena vid den syriska fronten. Det är svårt att avgöra, i vilken utsträckning man med därvarande, rent ut sagt beklagliga förbindelser skulle kunnat åstadkomma, vad som erfordrades. Arméns förplägnadsförhållanden voro alltjämt usla. Truppen svalt icke ihjäl, men den levde nästan beständigt i ett tillstånd av otillfredsställd hunger, kroppsligt trött och andligt känslolös.
Såsom jag tidigare anfört, måste vi avstå från borttagandet av tyska trupper från den syriska fronten. Endast med tysk hjälp trodde sig därvarande tyska ledning kunna anse läget tryggat. Dock uppskattade man icke så högt den motstående anglo-indiska arméns anfallsanda, särskilt på grund av muhammedansk-indiska överlöpares utsago. Och den engelska ledningens föregående prestationer hade gjort så föga intryck, att man kände sig berättigad att hysa den förhoppningen, att med de förhanden varande obetydliga krafterna skulle det åtminstone kunna vara en möjlighet att få fienden till att tro på ytterligare motstånd. Huru länge ett dylikt bedrägeri skulle kunna uppehållas, berodde uteslutande på, huruvida fienden slutligen ryckte upp sig till en kraftig beslutsam offensivhandling och därmed omkullkastade det turkiska motståndets upptimrade ställning med dess svaga tyska stöttor, eller ej.
Den 19. september anföllo engelsmännen överraskande
