emellertid nästan omöjligt att komma över dit. Min bataljonschef rider med mig fram för att överblicka terrängen och inom ramen av brigaden angiva marschriktningen. En oavbruten eldorkan sopar nu över hela fältet även mot oss. Vi måste dock försöka genomföra den inledda rörelsen, och det lyckas oss även att övergå vägen. På andra sidan denna bilda de tätt sammanslutande kolonnerna front mot de fientliga eldlinjerna och störta sig i spridd ordning fram mot St. Privat. Alla sträva efter att komma så nära fienden som möjligt för att kunna göra bruk av de i jämförelse med chassepotgevären mindervärdiga egna gevären. Skådespelet verkar lika skakande som imponerande. Bakom de liksom mot en hagelskur framstormande massorna betäckes terrängen med döda och sårade, men den tappra truppen tränger oupphörligt framåt. Om och om igen ryckas de med av sina officerare och underofficerare, vilka snart måste ersättas av de duktigaste grenadjärerna och fysiljärerna. I förbifarten ser jag, huru gardeskårens chef, prins August av Württemberg, till häst från utgången vid Ste. Marie följer den väldiga kris, i vilken hans härliga regementen störta sig för att kanske i densamma gå under. Mitt emot honom lär marskalk Canrobert hava stått, vid ingången till St. Privat.
För att draga sin bataljon ur trängseln nordost om Ste. Marie och skaffa densamma det för striden nödvändiga utrymmet, låter min chef den icke genast göra front mot St. Privat utan till en början i ett terrängveck fortsätta den hitintills nästan nordliga rörelseriktningen. På detta sätt föras vi under nödtorftigt skydd så långt ut på sidan, att vi efter insvängningen komma att bilda brigadens vänstra flygel. I denna formering nå vi under tilltagande förluster halvvägs fram till Ste. Marie-Roncourt.
Innan vi härifrån kunna gruppera oss för en omfattning av St. Privat, måste vi få klarhet över läget vid Roncourt, som sachsarna från Auboué ännu icke synas hava nått. Jag rider dit, finner byn obesatt av så väl vän som fiende, men
