De österrikisk-ungerska operationerna i Albanien lågo försänkta i ett slags förtrollad sömn, vilken endast då och då stördes genom ömsesidiga företag av obetydlig omfattning och ännu obetydligare energi. Allvarligare blev läget i Albanien, först då italienarna på sommaren 1918 skredo till ett brett anlagt anfall från havskusten till trakten av Ochridasjön. De svaga, delvis även mycket försummade österrikisk-ungerska förbanden trängdes tillbaka mot norr. Genast steg den bulgariska oron i Sofia och vid macedoniska gränsen och krävde vårt ingripande såsom högsta krigsledning. Detta ingripande skedde i form av en framställning till österrikisk-ungerska högkvarteret att förstärka de österrikiska krafterna i Albanien för att för framtiden kunna skydda den macedoniska flanken. Utgående härifrån beslöt sig den österrikisk-ungerska krigsledningen till ett motanfall i Albanien. Italienarna blevo åter drivna tillbaka.
Man kan icke klart bedöma, om denna italienska offensiv hade några som helst andra, längre syftande politiska eller militära mål i sikte. Särskilt måste jag lämna obesvarad frågan, huruvida den stod i något sammanhang med det senare av ententen ansatta anfallet mot den macedoniska frontens mitt. I betraktande av de alldeles ofantliga svårigheterna i de albanska terrängförhållandena och gent emot den fientliga numerära övermakten utgjorde det österrikiska motanfallet en synnerligen beaktansvärd prestation. Den förtjänar helt och fullt att av våra bundsförvanter firas såsom en sådan.
De inre förhållandena i Österrike-Ungern hade under loppet av år 1918 ytterligare utvecklat sig i den tidigare nämnda betänkliga riktningen. De utomordentliga svårigheter, som folkförsörjningen erbjöd, hotade tidvis Wien rent av med en katastrof. Det var därför ej underligt, om österrikisk-ungerska myndigheter genom hopskrapande av lätt åtkomliga förplägnadstillgångar, vare sig i Rumänien eller Ukrajna, tillgrepo åtgärder, som voro i högsta grad motsatta våra egna intressen.
