MOT SLUTET.
FRÅN DEN 26. SEPTEMBER TILL DEN 26. OKTOBER.
Hade icke kapitlet om den tyska härens hjältemod redan för länge sedan varit nedskrivet i det stora krigets bok, så skulle detta i den sista fruktansvärda kampen hava skett med våra söners blod, i evigt outplånlig skrift. Vilka oerhörda krav ställdes icke under dessa veckor på kropps- och själskrafterna hos officerare och manskap vid alla staber och truppförband! Trupperna måste nu åter igen kastas från den ena striden till den andra, föras från det ena slagfältet till det andra. Det var knappt, att de så kallade vilodagarna räckte till för att på nytt ordna de sönderskjutna eller sprängda förbanden, tillföra dem ersättningsmanskap och inpassa återstoderna av upplösta fördelningar i de andras truppförband. Så väl officerare som manskap började naturligtvis utmattas, men de ryckte alltjämt på nytt upp sig, då det gällde att bjuda de fientliga stormanfallen spetsen. Officerare av alla tjänstegrader ända upp till de högre staberna kämpade med i de främsta linjerna, delvis med geväret i hand. Någon annan order gavs ju mången gång icke än: »Håll ut till det sista.»
»Ja, håll ut!» Vilken självförnekelse efter så många ärorika dagar av glänsande framgångar. Anblicken av en dylik dödsföraktande kamp kan hos mig icke röna något inflytande av enstaka bilder av modfälldhet och uppgivelse. I en sådan försakelsefylld kamp, där varje uppflammande
