Den här sidan har korrekturlästs
367

Denna inre strid rasar häftigast den 28. september. Om ock det tyska modet ännu alltjämt på västfronten hindrar fienden från det avgörande genombrottet, om ock Frankrike och England synbart mattas, om ock Amerikas förkrossande övermakt en dag utan resultat tusendefalt försvagas så avtaga dock märkbart våra krafter. Ju mera beklämmande underrättelserna från öster verka på dem, desto förr skola de svika. Vem sluter luckan, då Bulgarien slutgiltigt sammanstörtar? Mycket kunna vi väl ännu prestera, men en ny front förmå vi icke uppbygga. Visserligen är en ny armé under uppsättning i Serbien, men huru svaga äro icke dess trupper! Vår alpkår har knappast några ännu stridsdugliga förband, en av de på väg dit varande österrikisk-ungerska fördelningarna förklaras fullständigt obrukbar; den består av tjecker, vilka sannolikt komma att vägra att strida. Och fastän krigsskådeplatsen i Syrien ligger långt från den plats, där kriget avgöres, så skakar dock det där inträffade nederlaget de trogna turkiska kamraterna, vilka nu även hotas i Europa. Huru kommer Rumänien att förhålla sig? Vad komma Rysslands stora spillror att göra? Allt detta tränger sig på mig och framtvingar beslutet att söka ett slut, det vill säga ett slut med ära. Ingen skall säga: för tidigt.

I dylika tankar och med beslutet inom mig mognat finner mig min förste generalkvartermästare sent på eftermiddagen denna 28. september. Jag ser på honom, vad som fört honom till mig. Liksom så ofta allt sedan den 22. augusti 1914 hava våra tankar mötts även i dag, innan de hunnit klädas i ord. Burna av samma övertygelse fatta vi vårt tyngsta beslut.

Under förmiddagstimmarna den 29. september äger vår överläggning med statssekreteraren för utrikes ärendena rum. Läget utåt karaktäriseras av honom med få ord sålunda: tills dato alla försök till fredlig uppgörelse med fienden strandade och ingen utsikt att under neutrala staters medling genom förhandlingar uppnå något som helst