Eders storhertigliga höghet måste i likhet med mig vara övertygad, att, under erkännande av den genomgripande betydelsen av moralen hos folket i vapen, regering och folkrepresentation böra införa och underhålla en dylik anda i här och folk.
Till Eders storhertigliga höghet såsom chef för den nya regeringen riktar jag den allvarliga bönen att motsvara denna heliga uppgift.»
Det var för sent. Politiken krävde sina offer; det första fullbordades den 26. oktober.
På aftonen denna dag reste jag tillbaka till stora högkvarteret från rikshuvudstaden, dit jag jämte min förste generalkvartermästare begivit mig till föredragning hos vår allerhögste krigsherre. Jag var ensam. Hans majestät hade beviljat general Ludendorffs ansökan om avsked, en liknande anhållan från mig hade däremot avslagits.
Följande dag beträdde jag åter de hittills gemensamma arbetsrummen. Jag kände mig till mods, som jag återkommit till den ödelagda bostaden efter begravningen av en för mig särskilt dyrbar avliden.
Intill denna dag, jag skriver detta i september 1919, har jag icke återsett min mångårige trogne medhjälpare och rådgivare. Tusentals gånger har jag sökt honom i mina tankar och städse har jag funnit honom i mitt av tacksamhet uppfyllda hjärta!
FRÅN DEN 26. OKTOBER TILL DEN 9. NOVEMBER.
På min begäran utnämnde min allerhögste krigsherre general Gröner till förste generalkvartermästare. Generalen var mig välbekant från sina tidigare krigsplaceringar. Jag visste, att han besatt en utmärkt organisatorisk begåvning och en grundlig kännedom om vårt fäderneslands inre förhållanden. De kommande gemensamma tiderna lämnade
